Även mugglare, människor utan magiska krafter, kan vilja spela Quidditch. Av naturlagsskäl uppstår då skillnader mot det fiktiva trollkarlsspelet: inte minst det faktum att inga spelare kan flyga på sina kvastar. Inga bollar far heller runt av egen kraft. Alltså spelar man på marken, med en kvast mellan benen och vanliga hederliga bollar.
Tre jagare försöker få Klonken genom motståndarlagets målringar, samtidigt som de och väktaren försöker skydda de egna målriingarna eller ta klonken från motståndarlagets spelare. Tackling används då flitigt.
Slagmännen använder 3 dunkare som har stor betydelse för vilket lag som kontrollerar klonken. En träff av en dunkare innebär att en spelare anses « knockad », men bara då dunkaren avfyras från motspelarlaget. Att knockas innebär att spelaren måste kliva av sin kvast, släppa de bollar hen bär på och bege sig till sitt lags målstolpar och nudda dessa innan hen åter får bestiga sin kvast och återgå till spelet.
Sökaren ska å sin sida försöka fånga Kvicken, som representeras av en tennisboll i en gul socka, som hänger som en liten svans från den gulklädda spelare som ansvarar för dess försvar och rörelse. Kvicken-spelaren får försvara sin kvick med alla medel, medan inget våld får användas mot denne själv.